Vad som gör oss människor så speciella är att vi alla är unika. Men hur unikt är det att vara unik om alla andra också är unika? Jag tror det handlar om att vi är just människor. Vi är bara olika utrustade. Vissa bär världen på dess axlar andra bär knappt sin egen kroppsvikt. Vi skiljer oss åt på så många olika sätt. Men att vi är dem vi är, gör oss bara till människor, absolut ingenting annat eller mer än så.
När jag har tid över vill jag blogga. Vilket inte händer så ofta. När jag har tid över så blir jag själv väldigt förvånad, vad fan hände liksom. När jag har tid över så får jag först en känsla av behag, skönt, nu kan jag göra precis vad jag vill göra.I nästa sekund blir jag rastlös över att man hjärna inte går på högvarv. Jag trivs med att ha mycket saker att göra. Jag känner mig värdelös annars. Ingen behöver mig, jag sitter här som en säck potatis och ruttnar. Plötsligt känns det jobbigt att inte ha något att göra. Efter fem minuter har det inte ens hänt något intressant på facebook. Inte fem minuter efter det heller. När inte ens facebook levererar är det bråttom. Måste göra något. Kan inte sitta här. Vad som helst! (okej nu överdrev jag, inte vad som helst, allt FÖRUTOM att städa, ush). Inget sms ingen som ringer mig. Jag vet att någon kommer rädda mig snart. När som helst.
Konstigt nog känner jag mer mer sliten än vad jag gjorde innan detta höstlöv började. Fan. Jag skulle ju vila upp mig och ta det lugnt, sova ut varje dag och göra klart allt plugg. Det gick ju jättebra. Det har vart utgångar, jobb, kryssning och skräpmat hela veckan. Och som toppen på moset ryktas det om ännu en utgång ikväll. Medans plånboken skriker nej! för i helvete Linn, du har bränt mer än nog nu så vill Jag nog gärna ut iallafall. Men, och ett stort men, jag jobbar ju ikväll. Det innebär att jag ska stressa mig in till stan vid 11/12 och haka på ett gäng redan onyktra tjejer som förmodligen redan dragit vidare från ett förkrökställe til en klubb vilket innebär att jag måste ställa mig som en komplett idiot helt själv i kön och vänta på att bli insläppt. Och jag vet redan nu (för det här händer alltid mig när jag minst anar det) att jag kommer träffa på någon som jag inte vill träffa på när jag står där själv och fryser.
Har saknat att blogga lite faktiskt. Trodde ingen läste min meningslösa blogg och när jag sa att jag sket fullständigt i om någon läste och att den bara var till för mig själv så ljög jag. Förlåt. Jag vill faktiskt att folk ska läsa det jag skriver. Det tror jag alla bloggare vill. Så vad säger vi om ett nytt försök. Kanske en lite mer seriös blogg. Jag är ju faktiskt 18 år nu. Man brukar ju inte säga att ingenting händer när man fyller 18 (iaf min pappa "så länge du bor under mitt tak...bla bla bla") Ja ni kan säker resten. Iaf när jag fyllde 18 fick jag mig en rejäl tankeställare. Hur uppfattar folk mig? Vem är jag egentligen? Vem vill jag vara? Är jag mig själv?
Kom fram till att jag vill vara den personen man ser på den här bilden: Det är Jag med stort J
Ibland känns det som att det inte finns ett nu. Bara ett då. Jag tänker på hur det va förut, hur det var igår, hur rolig sommaren var och hur enkelt allt va när man va liten. Men det som är nu kan endast få en fin innebörd då det har blivit ett då. Som att den perioden eller tiden som jag upplever nu först måste hamna i dåtid för att jag skall kunna uppskatta den. Först när jag kan ta på den och jämföra den med hur det är Just nu kan jag förstå hur bra det var förr, igår eller för två år sedan. Konstigt va? Det är så svårt att förstå för stunden hur lyckligt lottad man är. Men när man står där med skit upp till knäskålarna och funderar på hur skönt det faktiskt var att slippa skiten för en stund förstår man att man skulle tagit mer vara på den tiden.
Det är konstigt egentligen, hur en lycklig tid kan gå så obemärkt förbi en utan att man ens lägger märke till den men så fort den avtar eller försvinner då är det så jävla synd om en helt plötsligt. Kanske är det dem där små glimtarna i livet som gör att vi tar oss vidare.
Jag brukar säga att "viljan till förändring startar med en liten tanke" och jag har tänkt ganska mycket på det den senaste tiden. Vad är det som skiljer tanken från verkligheten? Vad är det som gör att en tanke förblir en tanke och inte en aktiv handling? Vad är skillnaden moraliskt, att tänka på att vilja skada någon men inte göra det? Har man rättfärdigat sig själv då genom att slå bort den tanken?
Vi drömmer om vad vi vill göra, vad vi vill åstadkomma, vad vi vill åka, resa, vem vi vill träffa. Det är också tankar som ligger och gror i bakhuvudet, men hur ofta får vi eller tar vi chansen att uppfylla dessa drömmar eller tankar? Varför ligger dem kvar där helt värdelösa och simmar omkring i hjärnstammen som fiskar utan fenor? Varför tar vi inte vara på dem?
Kanske är det bra att vissa tankar blir kvar som just tankar. Jag kommer ihåg en gång när jag va liten och jag va skitsur på mamma och pappa. Jag ska hoppa ut genom fönstret tänkte jag, då dör jag. Och då kommer dem ångra sig, då får dem dåligt samvete och då kommer dem vilja be om ursäkt. Då skulle dem känna sig dumma. Självklart är det inget jag någonsin skulle göra. Jag tror inte ens jag har modet att göra något sånt, jag är för rädd av mig. Men jag är ganska säker på att alla nångång tänk på att ta livet av sig. Tanken har funnits där men den har vart långt ifrån handling.
Samtidigt finns det tvärtom. Aldrig i livet att jag tänker säga hej till honom om jag ser han i korridoren, det kan du ju fetglömma. Den tanken vågar du knappt tänka på, du ser framför dig hur du säger hej och han blänger surt på dig och svarar med sin tystnad. Eller så skrattar han åt dig, och råflinar tillbaka. Eller så börjar han viska med sina kompisar lite längre fram och dem vänder sig om samtidigt och gapskrattar åt dig. Kul tänker du. Aldrig. Aldrig. Aldrig under min livstid. Men plötsligt ser du han lite längre bort påväg mot dig. Det är tyst och alla sitter inne på lektioner. Iställer för Aldrig i livet tänker du, NU eller aldrig. - HEJ!
-Hej, svarar han glatt, kanske inte lika exalterad och går vidare in i ett rum men vänder sig om och slänger tillbaka ett leende innan han stänger dörren bakom sig.
Hur fan gick det där till? Jag måste drömma. Detta är inte sant. Jag vågade ju inte egentligen, det var ju bara en tanke. Plötsligt slog det liv i tanken och jag gjorde något som jag aldrig trott om mig själv. Jag förverkligade något som i mitt huvud var omöjligt även om det så bara handlar om ett litet hej är det själva tankesättet som gör att vi begränsar oss själva. Vi tror att vi inte kan.
Jag var ute med mamma och tränade för nån vecka sen och jag sa åt henne att, Hoppa upp jämfota på den här balansbrädan fram och tillbaka. "Jag kan inte" säger hon uppgivet, "det går inte", "Men jo kom igen nu det går visst!" "Okej då" säger hon och gör ett halvfärdigt försök och misslyckas och hennes kroppspråk säger "vad var det jag sa?". " Nu ska du prova på riktigt säger jag "Ta hjälp utav armarna, svinga dem bakåt och ta i ända från tårna". Jag såg hur glad hon blev när och landade med båda fötter jämsides och höll blansen på brädan. "Bra mamma"
Jag visste att hon kunde, men hon visste inte det.
Helgen har tillbringats uppe i Trosa med laget och träningsläger. Med en nedbruten, hungrig och sliten kropp kom jag hem och slängde mig på soffan. Halv tolv kom brosan hem med tre plusmenyer som vi åt framför den engelska versionen av låt den rätte komma in. Idag har jag knappt kunnat gå, mina vader har fått sig en riktigt omgång, dem vill inte hänga med riktigt utan stå kvar på samma ställe för det mesta. Ikväll blir det film, bad teacher och baksmällan 2. Puss och hej.
I söndags drog jag Rebecka, Tahrin och Sanni till Rebeckas landställe. De va askul. Vi grillade, åkte båt, badade och snackade massa skit. Det slog mig på bussresan hem att jag har skrattat sjukt mycket de senaste veckorna. Jag är iof väldigt lättroad (vilket ibland resulterar i torra skämt) men ändå, jag har skrattat så mycket och haft så himla kul bara. Med rätt sällskap spelar det ingen roll vart man är eller vad man gör, det blir ändå så jävla värt.
För tillfället känner jag mig sjukt splittrad. Jag har så mycket känslor i kroppen som bara måste få ta uttryck i något, dem måste få komma ut. Problemet är att jag inte vet vilka känslor som är äkta och vilka som bara är ett resultat av något jag känner för stunden. Trotts detta måste dem få komma ut. Jag vill släppa vissa saker, men det är svårt. Jag vet inte vad jag vill samtidigt som jag vet exakt vad jag vill ska hända. Allt känns bara väldigt långt borta. Jag känner mig lite fast i mig själv. Instängd i mitt huvud som säger att det finns vissa saker jag inte kan åstadkomma när jag vet att allt är möjligt. Jag vill ut ur mitt tråkiga "gå till skolan, träna, träffa vänner, festa på helgen- liv". Jag vill göra något mer än så. Jag vill åstadkomma något konkret. Jag vill göra något nytt. Jag vill ut härifrån. Till en anna plats. Jag har tröttnat så otroligt mycket på detta nu. Samma sak hela tiden. Samma säng, samma mat, samma stämmning.
Om någon erbjöd mig ett år i afrika skulle jag dra på två sekunder. För jag vill prova på något nytt. Jag vill hitta mig själv. Jag vill gå ut gymnasiet, ta studenten och börja MITT liv som jag själv bestämmer över och själv tar ansvar över. Jag är trött på den här smeten nu. Alla vill se likadana ut, alla vill ha status, alla vill leka rika.
Är det någon som vill utforska världen med mig istället?
Man brukar säga att; om jag kunde spola tillbaka tiden så skulle jag gö si och så, jag skulle hellre spola fram tiden. Ett år eller två. Då kan man börja leva på riktigt och göra sånt som man alltid velat göra och vara den man alltid velat vara.
Helt plötsligt händer något hemskt och stort väldigt nära. Det känns nästan För nära. Inte här tänker vi. Det som hänt i Norge har förmodligen skakat hela Norden och förmodligen många fler än så. Jag tror det är viktigt för oss alla att minnas att man i sin egen nation måste kunna ha möjlighet till att bedriva politisk verksamhet i trygghet. Demokratin värnar om att den enskilda och lilla människans röst ska bli hörd. Man har rätt att tycka och känna och säga precis vad man vill i en demokrati men när orden går till våldsam handling har man inte förstått syftet med ett sådant styre. Man har krossat den gräns som demokratin inte längre stödjer. Detta är ett uttryck för den främlingsfientliga värld vi lever i. Vi måste hedra alla unga människor som fall som offer för detta tragiska dåd där en man väljer att avsluta flera liv som knappt påbörjats i sin oförnuftiga vilja att förändra något som istället borde hyllas. För att visa vår solidaritet gentemot dessa ungdomar bör vi oförtrutet kämpa för ett demokratiskt samhälle där varje individ är värd precis lika mycket.
Viljan till förändring startar med en liten tanke.
Jag har världens bästa vänner. Dem betyder allt för mig och lite till. Denna vecka har varit fantastiskt på alla sätt och vis. Underbar och Härlig.
Denna vecka fick spontana prommenader i natten ta plats, alltför stora glassar med rubbet på, sena middagar ute på verandan med värmelampor på, deg i sängen dagarna långa och cykelturer fram och tillbaka med barfota fötter som skaver lite från flipfloppsen. Åhus är inte längre bara en plats på kartan för mig, det är ett ställe där lycka sprider sig i hela kroppen. Jag njuter när jag tänker tillbaka på alla minnen, och hur många fler minnen som kommer skapas i den lilla staden som bara ligger 3 och en halv timme bort med x2000.
Aldrig hade jag trott att det skulle bli så lyckat att åka iväg en vecka till landet där närmaste mataffär är en kvarts cykeltur bort. Aldrig trodde jag att man kunde längta tillbaka så mycket till en liten stuga där man måste ducsha snabbt som fan för att varmvattnet inte ska ta slut. Aldrig trodde jag att jag och Elif skulle få sova i gäststugan för att vi blev invaderade av "kackerlackor".
Vissa minnen är starkare än andra och vissa bör kanske inte ens tas upp här men ett minns jag väldigt starkt och det var när jag och elif skulle grilla och gästerna var på väg. Vi fick stress på riktigt och jag ser framför mig hur vi håller på att bränna ner hela huset med T-röd, hur vi förbannat försöker få tag på köttbitarna som ramlar ner mellan gallret, hur vi panikartat häller ner typ hela tändstikpaketet i grillen för att försöka få fart på dem. Dessutom hade vi tre grillar igång samtidigt och bör också tilläggas att det började spöregna från ingenstans. På Köttet på spetten på majsen, PÅ OSS. Haahahha, och vi står och skriker åt varandra trycker in allt i ugnen och Sussi typ kollar på oss med den där medlidsamma blicken som säger: Jag kollar på dem såhär med ledsna ögon så att de inte förstår hur glad jag är över att slippa stå ute i spöregnet och lukta gammal sönderbränd fläskotlett resten av kvällen.
Sanningen är den att det gick lite för snabbt. Och det hände lite för mycket saker för att jag ska kunna berätta allting i detalj för varje dygn kryllade av små små saker som inte riktigt alltid går att förklara. Man mste vara där och uppleva allt på plats. Men en sak kan jag med all säkerhet säga, det var bannemig en av de finaste veckorna i mitt liv. Kärlek till alla er som förgyllde en till synes randomresa till Åhus.
Sitter inne på mitt rum. Klockan är halv elva. Det är ovanligt tyst jämfört med den miljö vi befunnit oss i de senaste dagarna. Jag förväntar mig att vi ska sitta och hypa över vilka artister vi ska se ikväll eller bege oss i väg för att äta en alltför sen middag. Men det känns bara ensamt och tomt nu. Trött i bollen och vill helst bara gå och lägga mig. Får ont i magen när jag tänker på hur underbart vi haft det. På allt vi gjort, sagt och sett. Vilken upplevelse. Jag vill tillbaka som bara den.
Jag vill vakna upp i ett tält med fettigt hår och inte bry sig ett skit om det eftersom alla andra är lika smutsiga dem med. Jag vill vakna svettig som bara den på grund av att solen har legat på hela morgonen och det är en bastu i tältet och ta min sovsäck och lägga mig skuggan. Jag vill vakna med den där känslan i kroppen, Att idag kan precis vad som helst hända. Frihet.
ÅÅåååå. Jag vill inte att detta ska va slut. Älskar känslan av att vara på P&L. Den är svår att förklara. Man måste uppleva den själv för att förstå. Det är iallafall något speciellt. Men mest av allt vill jag spola tillbaka tiden och träffa linnros igen. Och fråga om han typ vill gifta sig med mig.
Det finns så mycket att säga om igår, hade så sjukt trevligt med mina fina vänner. Vi skrattar så himla mycket när vi är tillsammans vilket jag tycker är guldvärt. Vi åt som hästar, badade i poolen, drack champagne (0,8% pappa, simma lugnt) spelade poker, åt lite till, tog massvis med bilder och levde loppan. Ååå! tänk att man kan ha så bra vänner. Det är inte alla som har det och det skall uppskattas om man har turen att få dela sitt liv med ett par riktigt härliga människor. Ser så mycket fram emot Åhus och P&L!!
Tycker det är kul också att alla i kvartetten har godkännt en annan skön brud vilket typ aldrig har hänt förut. Nu ska jag äta middag. Fastän klockan är halv elva. Puss
Idag är det Midsommar. Jag typ spyr på hela konceptet. Svenskar är sååå tråkiga. Sill, lax potatis och nubbe. Precis som ALLA andra högtider i Sverige. Nej men nu ska vi inte låta alltför sakrastiska. Midsommar har sin poäng den med. Det är faktiskt ganska kul att dansa runt stången när man är mellan 4-10 sen är det inte det längre. Denna helg är den helg som det sups mest i Sverige. Helt sjukt ju. När något ska firas. Ja då jävlar åker spriten fram.
Själv fyller mamma 42 (hade ingen aning om att hon ens var över 40) så det blir lite firande och god mat där nere och sen ska jag iväg till Elif med tjejerna. Vi har planerat en pokerkväll med valfri insats. Dessutom måste vi prova att bada i hennes nya pool. Även om det säkert är minusgrader i den. Puss och hej så länge och TREVLIG midsommar. Vakna inte upp på Maria Pool bara.
Hej snorungar. Klockan är exakt 10:52. Jag ska zumba lite! haha. Fett kul. Sanningen är den att jag inte kan sova längre än typ tio. Det går inte. Ända sedan jag var liten har jag varit en morgonmänniska. Så när alla mina vänenr ligger och sover så har jag kommit på mig själv med att vara otroligt rastlös. Det finns inget att göra när man vaknar för tidigt. Det är plågsamt att sitta och kolla på klockan. Så vad skadar lite zumba? När jag kommit hem duschat och så vidare har rebecka inte ens slutat sin sommarskola.
På tal om Rebecka! Vet ni vad som hände igår? Jag satt hemma hos rebecka på kvällen och störde henne när hon pluggade. Sedan ska vi jämföra våra mobiler, jag ser att hon har spotify premium på mobilen. När jag trycker upp Spotify vill jag spy. Vet ni vad det första som kommer upp är? Hahhaha. Heregud. Dessies låt! Hahaha, hon har suttit och lyssnat på den på spotify! En stund senare när vi sitter och kollar på bilder hör jag rebecka " HEyyyyyyy, What you dooing in the back of the club, what you doinf.... come over here..I am hipp from tip to toe" Hahaha. Vi erkände båda två att vi gillar den. Den är rätt skön att lyssna på.
Vad som gör oss människor så speciella är att vi alla är unika. Men hur unikt är det att vara unik om alla andra också är unika? Jag tror det handlar om att vi är just människor. Vi är bara olika utrustade. Vissa bär världen på dess axlar andra bär knappt sin egen kroppsvikt. Vi skiljer oss åt på så många olika sätt. Men att vi är dem vi är, gör oss bara till människor, absolut ingenting annat eller mer än så.
